”En lägenhet, jobb och skola och förskola för barnen – mer än så behöver man inte i livet”

Det var kallt och snöigt kvällen Abdul Fatah Adel och hans familj kom till evakueringsboendet Tallhöjden i Växjö. Men kylan var inte nåt som avskräckte och familjen spenderade mycket tid ute den första tiden på Tallhöjden.

Abdul Fattah Adel
Abdul Fattah Adel.

– Jag har inget emot kylan och snön, i Afghanistan var det också kallt ibland så vi är vana. Och det är alltid bra när barnen får komma ut och hitta på saker, säger han och håller upp en kopp te.

Överhuvudtaget ser Abdul inget negativt med Sverige. Vädret, allt nytt, eller ovissheten om vad som händer härnäst – ingenting kan jämföras med rädslan i Kabul, säger han. Där levde Abdul och hans familj ett vanligt liv i ett vanligt hus, han jobbade som ingenjör inom telekombranschen och familjen hade allt de kunde önska sig. Men Abdul och hans familj är hazarer, ett folkslag som förföljs och dödas i Afghanistan. När hoten och skräcken kröp allt närmre bestämde familjen sig – vi måste fly. Och vi ska ta oss till Sverige.

– Vet du, jag är bara så tacksam mot Sverige, Växjö, Lessebo och Migrationsverket som gett oss tak över huvudet. Jag har ingenting klaga över, vi är ju i säkerhet, säger Abdul och lägger i en sockerbit i teet.

Abdul, hans fru och deras tre barn, 8, 4 och 2 år gamla, bodde på Tallhöjden i Växjö i ungefär tre månader. De kom när boendet öppnade 12 november 2015. De bodde i ett sovrum och delade kök och badrum med några andra personer, däribland Abduls bror med familj. Nu bor familjen på asylboendet Flustret i Lessebo, medan Abduls bror har flyttat till Stockholm.

– Vi var flera familjer som flydde tillsammans från Kabul, alla har klarat sig, några bor här i Sverige och några i Tyskland.

Flykten från Kabul till Sverige tog 45 dagar. Abdul har exakt koll på resan, allt som hände och vilken dag det hände. Han berättar detaljerat om hur de först åkte bil till Pakistan och sedan till Iran. En del av sträckorna gick de till fots. Pakistan och Iran var de farligaste länderna, Abdul var hela tiden rädd att de skulle bli rånade och på nätterna sa han till barnen att vara alldeles tysta så att ingen skulle upptäcka dem. Hela tiden dök nya maskerade män upp som skulle hjälpa dem till nästa anhalt. På en av etapperna i Iran blev familjen plötsligt avsläppt mitt ute i öknen. Mannen i bilen sa att familjen nu fick ta sig till nästa stad på egen hand. Där skulle nya personer hämta dem, familjen skulle bara hålla utkik efter blinkande ficklampor.

– I normala fall hade man ju varit jätterädd, männen var ofta beväpnade och hotfulla. Men nu fanns det ingen återvändo, det vara bara att lyda dem och hoppas att de guidade oss rätt.

Hungern och kylan var svår. Och all packning de haft med sig fick de göra sig av med efter några dagar när de förstod att de långa vandringarna skulle bli alltför tuffa med bagage i händerna.

– Vi orkade inte längre bära mer än våra yngsta barn, de hade vi på våra axlar. Så vi kastade ner alla väskor från ett berg, säger Abdul och visar med händerna hur dem på några sekunder gjorde sig av med allt familjen ägde.

De sista timmarna till fots in i Turkiet blev en mardröm. Familjen blev beskjuten och Abdul såg den 8-årige sonen falla omkull. Hans första tanke var att pojken var träffad men han hade ramlat på en sten och fick ett stort sår på magen. Men det var bara att fortsätta framåt.

– Barnen var hela tiden så modiga och starka. Under den här resan gick vår 8-åring från att vara en pojke till att bli en ungdom, säger Abdul.
Men båtresan till Grekland då? Den som vi svenskar får läsa, höra och se mest om, hur gick den? Jo, säger Abdul, visst var den tuff men jämfört med allt annat gick den okej. När de kom fram till den turkiska kusten fick de först vänta flera dagar, de kunde inte åka över till Grekland eftersom det var så hårda vindar. Abdul och hans familj övernattade flera nätter i regn och blåst, utan mat och med bara en filt som skydd. Men till sist mojnade vinden och några män kom och sa att nu skulle de blåsa upp en gummibåt.

– När vi var klara gick vi ombord tillsammans med 45 andra personer. Efter en timme stannade plötsligt motorn, folk på båten blev hysteriska men jag sa till alla att vi måste hålla oss lugna. Några av oss drog i repet till motorn och den startade igen.
Efter några timmar kom båten fram till Lesbos. När de anlände kom människor från olika organisationer gående mot dem och sa att de var i säkerhet.

– Vi hörde dem säga ”You are safe, you are safe” om och om igen. Jag andades ut för första gången på över 30 dagar.
Efter det väntade tåg och buss genom hela Europa. Abdul hade hela tiden haft siktet inställt på Sverige, för honom var det inget alternativ att stanna i exempelvis Tyskland.

– Jag hade läst massor om Sverige och jag vet att mina barn kommer få det bäst här. Här är det lika rättigheter för alla att gå i förskola, skola och universitet. För mig är det också viktigt att Sverige inte är med i NATO, att det är ett land med fokus på fred.

Den 2 november kom familjen fram till Malmö. Tio dagar senare kom de till Tallhöjden som nu är deras hem och där de också firade sin första jul.

– Personalen hade klätt en gran och Röda korset kom och firade med oss. Den där mannen med skägg som delar ut presenter kom också. ”Tomten” heter han va? säger Abdul och förklarar att han försöker supa in så många svenska ord som möjligt.

Nu har familjen varit i Sverige i ett halvår. Barnen går nu i skola och förskola och förskola i Lessebo och livet rullar på. Visst tär det på familjen att gå runt och vänta, men Abdul förstår att det tar tid.

– Vi vet att många är före oss i kön. Visst längtar jag till den dag någon säger att vi får stanna i Sverige, men vi kan inte gå omkring och oroa oss. Vi får ta en dag i taget.

Abdul undviker först frågan om vad som är hans dröm. Det han vill nu är att han och familjen så snabbt som möjligt lär sig svenska. Det är nödvändigt för att ta första steget in i samhället, konstaterar han.

– En lägenhet, jobb och skola och förskola för barnen – mer än så behöver man inte i livet. Så det är väl det som är min dröm, kort och gott. Och språket är nyckeln till det.

Bakgrundsfakta
Namn: Abdul Fattah Adel
Ålder: 36 år
Civilstånd/familjesituation: Fru och tre barn, en son på åtta år, en dotter på fyra år och pojke på två år. Ett barn på väg.
Hemland: Afghanistan, Kabul.
Ankomst till Sverige: 2 november 2015
Bor nu: Första tiden på Tallhöjden i Växjö och nu asylboendet Flustret i Lessebo.


« Fler nyheter